allnyans

Tänk vad lite vi människor begär. En liten komplimang eller ett ord av beröm kan få en människa att lyfta. Denna lilla bekräftelse att man kan, och till och med är lite duktig på det man sysslar med är vad som får oss att orka sträva. Att inte sluta andas eller ge upp halvvägs in i leken.

Den personen som ger en komplimang. Blir den personen sårbar genom att berömma någon annan? Så måste det vara. Varför är vi annars så snåla med utdelningen?

Vad är det för värld vi lever i? Varför är inte människor skapade att älska eller åtminstone tycka om varandra? I sexton år har jag byggt upp något slags skyddsnät. Detta skyddsnät har fått mig att tro på perfekta människor. Fått mig att tro att jag är perfekt. Ett moln har nu lagt sig över världen. Skyddsnätet har slitits sönder. Slitits sönder så hastigt att jag tappat alla perspektiv.

I hela mitt liv har jag levt i ett akvarium. Ett akvarium dit fiskarna är handplockade till att vara de vackraste fiskarna. Då och då kom en ful fisk in i akvariumet, men vi "skyddade" människor reagerade knappt utan trodde bara att vi stött på världens enda idioter. Det kom till det stadiet att jag var så van vid att bara ha de vackraste fiskarna omkring mig att jag glömde bort hur mycket fult det finns här i världen. Jag stötte bort min närhet i jakt på ännu vackrare fiskar. Nu har jag blivit överflyttad till ett eget akvarium. Ett akvarium dit bara de allra, allra vackraste fiskarna får flyttas. Ett fisktomt akvarium.